Jag skulle vilja ha ett hår som låg still & täckte hela hjässan.
Jag skulle vilja ha ett par välsittande jeans & en anorak som passar för alla väderlekar.
Jag skulle vilja ha körkort utan dramatik.
Jag skulle vilja ha gjort högskoleprovet med ett hyfsat resultat.
Jag skulle vilja drömma om ett lugnt familjeliv nära naturens pulserande sköte.
Jag skulle vilja se det vackra med solsken i blick.
Jag skulle vilja ha varit på både språkresa & tågluff.
Jag skulle vilja sporta & känna att det är viktigt.
Jag skulle vilja klä i storpolo & smälta in.
Jag skulle vilja vara nöjd, tacksam & sluta sträva så förbannat!
Sträva efter vad?
Jag har ingen aning som helst!!!
Bleknosen har hela livet haft en bultande ådra av dramatik. En självvald, njutningslysten tanke om att inte vara som alla andra.
Men, när jag nu i sensenpuberteten tänker efter, så har mycken tid gått åt till att försöka ingå i en beige/grå normalitet. Inte vara så himlans tvärtemot.
En clown som blir in i själen ledsen av publikens skratt.
Ett debattör som dör av sorg när denne blir emotsagd.
Kanske skulle dom ägna sig åt ett enklare skrivbordsarbete istället?
För vissa kan en vandring genom en skolmatsal vara likvärdigt med att envisas med att ikläda sig plychrustning mitt i brinnande strid.
I min ungdom kom jag som ny till klassen.
Dagen till ära hade jag utsvängda spetsbyxor, sminkad tår på likblek kind & fan trot om jag inte även hade målarpenslar i håret!
Detta var tydligen inte högsta mode.
Hån & spe & en mycket olycklig flicka.
Ändrade jag mig? Icket! Blev mina fantasikreationer värre? Självklart!
Skoltiden var ett brinnande litet helsike & jag förstod inte varför jag överhuvutaget var tvungen att bevista denna strömlinjeformade robotmekanism med min unika person.
Blev jag mobbad? Ja. Kan jag lägga hela skulden på mina förövare? Nej.
Måste faktiskt skylla mig själv en smula.
Den blödiga revolutionären. Självalt utanförskap kantat av en tesked (snarare en halvliter) högmod...
Nu är jag gammal & trött & orkar inte dansa tango fast takten är vals.
Vi är olika. Låt oss vara det.
Det är ganska festligt egentligen.
Att vara olika.
Men just idag vill jag bara vara samma som alla andra.
Det ska gå.
Om man bara blundar & tänker på winerbröd...
...du är en poet....poeter klär inte i storpolo och dom äter baske mig inte wienerbröd.....Viktoria
SvaraRaderamitt hjärta både ler och gråter när jag läser din text. Men är alla andra som alla andra - eller är andra som alla - eller alla som andra i jämförelse med varandra. nej alla hade inte spetsbyxor och målade tårar - men många hade velat vara modiga som du var då - modig som du är nu Caisa!
SvaraRaderaStor kärlek från mostern
Ps: en sak kan jag hjälpa till att fixa utan dramatik!