Lover, lover, lover come back to me

Ikväll spelar mannen i mitt liv på Skandinavium.
Jag har slut på sekiner & ingen biljett.
Försökte på Blocket med ingen svarade på mitt desperata tilltal. Förlåt Kristina i Kungsbacka för dom 22 missade samtalen på din mobil.
Det var jag. Jag tenderar mani i stressade sitiuationer...
Jag har varit in love with mr Cohen sen jag var ungrefår sju år.
Vi elva års ålder var det som värst. Då talade jag bara i sångtexter & önskade ivrigt att Moder Courage hade varigt lösaktig i Kanada runt år 1977... Det hade hon inte, tyvärr.
Med jag råkar veta att än idag så önskar, både jag & Modren, att så hade varit fallet...
Hade en plan på att sätta mig i hotellbaren & agera groupie.
Det blev svårt.
Eftersom diverse svenska myndigheter har med, en imponerande laginsats, fullständigt knäck min sköra självkänsla under denna vecka.
Sen vet jag ju inte vilket hotell han bor på. Fabulösa dyrhotell poppar ju upp som svampar ur jorden i denna västsvenska kuststad. Det skulle vara snopet att sitta fel. Vid fel bar menar jag.
Sedan så hade det ju kunnat bli riktigt penibelt om Maestro frågar vad jag tyckte om konserten & jag måste fukta mina röda & erkänna att jag inte var där. Då skulle ju han tro att jag var en sådan kvinna som bara vurmar för sekiner & kött & inte det allra minsta för konsten.
Så är det ju faktiskt vekligen inte!
Nä, bättre att ligga på soffan & fundera.
Jag hoppas att han kommer tillbaka nästa sommar. Då jäklar...
Fast jag är himlans orolig att han ska dö. Han börjar ju, så att säga, stiga i ålder. Oroväckande mycket ålder...
Leonard, du ska veta att jag finns här för dig. Your enemy is sleeping. Your woman is free. Din hud har färg av mormorskudde. Jag har färg av snö. Jag ska köra din rullstol mot solnedgången. Vi ska röka en cigg & bära hatt. Jag ska riva ditt gubbagodis (engelsk konfekt, hallon/lakritsbåtar) på rivjärn & mata dig ömt med sked. Vi ses nästa sommar. Då ska jag dance you to the end of love...