Jag ska spela fiolioliolej. Jag ska spela basfiol & flöjt

Jag ha alltid velat bli musiker.
Traktera ett instrument virituost & sensuellt.
Att ställa ett objekt mellan sig själv & konsten.
Som någon form av barn tänkte jag mig först tvärflöjt. Svårt. Jättesvårt att få ljud i & jättelöjliga läppar när man väl fått ljud i den.
En bister julafton så fick jag mig en keyboard till skänks.
Festligt.
Likt ett musikens underbarn började raskt komponera. Inga direkta symfonier kanske, men små stycken värdig en nybörjad Sallieri.
En anmälan skickades pronto till Komunala Musikskolan!
Nu skulle här liras piano.
Det visade sig att man måste lära sig grunderna först. Våldsam tristess infann sig. Dessutom var pianotangenterna tunga & jobbiga att trycka ner. Sendan var man tvungen att spela med båda händerna. Olika saker. Det var det ingen som hade informerat mig om!
Nej, pianolektioner bort. Keyboard inställd i mörk garderob.
Nästa musikaliska försök är blockflöjt.
Jag var förförd & berusad av folkmusikens trollska väsen.
Bort med sminket. Av med bh.
Klädd i linne gav jag mig ut i dom vilda skogarna för att tuta hut i skogsrån & annat oknytt.
Jag åkte på spelmanstämmor mitt i det mörkaste Hälsingland där man hurrade för hembyggden & gned felorna för allt vad läderförkläderna höll.
Själv kulade jag kraxigt & spelade halva "Nu grönskar det..." på min plastflöjt. Trots att jag i denna osminkade, naturliga verklighet åtnjöt både midnattsbad & pinnbröd, så kändes denna form av kulturyttring inte riktigt som mitt gebit...
Vad göra nu?
Hörde av någon att det sexigaste som fanns var kvinnor som spelade cello. (Hello mossigt...)
Sexig vill man ju vara. Cello it is!
Enkomt på denna grund kröp jag tillbaka till Komunala Musikskolan. "Är inte du lite gammal för att gå här?" Tyckte dom.
"Jag är ett barn i själen!" Svarade jag & hämtade ut min lånecello för 300 kronor.
Nu skulle jag spela som en gudinna & bli tillbedd som det erotiska väsen jag faktiskt är!
"Kan du noter?" frågar sönderrökt & bitter musiklektor. "Yepp." Sa jag. Det var lögn.
"Vi börjar med grunderna." Sa den allt tröttare kunnskapskällan.
Våldsam tristess infann sig. Men den här gången gav jag inte upp så lätt.
Fram med tända ljus. Stol framställd framför antik spegelbyrå. Svepande omlottklänning. Strumpeband som skymtar retfullt. Utsläppt böljande hår nedför snövit skuldra. Sinnlig hand som greppar stråke & dov bordunton följd av... En slakt så fasansfull att blodet isar sig, av den kända biten "Till Paris."
Nej, jag blev inte cellist.
Men trots medvetenhet om mitt nederlag så kånkade jag, för syns skull, runt på lånecellon i några månader. Mest för att kunna le mitt allra bästa hora/madonna leende till dom som lade märket till mig & mitt instrument. "Jag spelar cello alltså är jag det sexigaste som finns..."
Nej, Hin håle verkade aldrig hitta upp till norrlands dåligt belysta korsvägar... Jag har med andra ord själen i behåll. Men ge mig ett erbjudande om absolut gehör så skriver jag på kontraktet... Pronto!