Pretty pink Jesus

Vad är det som vi är mest rädda för?
Vad är det som sätter oss helt ur spel & som gör, att det enda utvägen är att hålla dunkudden tryckt emot sina blå?
Det vi inte vill se.
Det vi inte någonsin vill ta någon som helst detbatt om.
Det enda ämne, som vi oberoende av hög & låg.
Oavsett klass, hudfärg eller inkomst, inte förstår oss på...
Det ämne som inom genusdebatten åskådligörs & sedan åsidosätts.
Den nyans som får oss att tillstå antingen gudamanna eller skurhinksgrus.
Den lilla färgklick som betyder så mycket i vårat bekväma fördömande.
Trots att det inte, på något vis, är en grundfärg.
Vad är det som skrämmer oss så mycket med Rosa?
Varför är hon så farlig?
Så klart att färgen är feminim.
Jag är inte den som tänker olika & ska försöka ändra på könsroller här inte...
Rosa är Skärt & förknippat med flickorkvinnorflickorkärringarsatansshanorflickorkvinnorskökor & sådant trams!
Vi vet ju hur dom är, kvinnfolket, dessa stackars svaga, eländiga människospillror...
Som har ett u....liv, som så ofta & jämt, förbannas & bedåras & trånas & efterlängtats till den grad, så att ingen vet egentligen hur dom ska förhålla sig till detta mystifika, fullmånstyrda, mytomspunna (yada yada yada) u.....liv.
Själva brukar vi kalla detta onämnbara för fitta.
Om man ska gå på ett viktigt möte så ska man enligt experter, inte ha färgen Rosa/Skär på sig. Ty då taga de dig icket på allvar!
Det är klart!
Låt oss gömma det Rosa & ignorera skammen som sipprar ur denna feminitet.
Låt oss använda denna skymningskulör för att påskriva ironi & ignorans!
ELLER!
Ta detta utblandade röda till ditt hjärta & låt det stå för kurvor, livskraft & amore... Så som sig bör, med andra ord...