För antal år sedan när jag var en ung & lovande aktris, så ville en tidskrift men kulturella baktankar, skriva ett reportage om petit moi.
Glad som en lärka började jag fila på fiffiga konstnärliga formuleringar.
Slog reportern med häpnad med min intelligens & häpnadsväckande aura.
Poserade självklart & avslappnat på bilderna som skulle visa läsaren vilken framgångssaga denna frilansande Bleknos visade sig vara.
Detta bådar gott för framtiden, tänkte mitt blonda huvud lyckligt.
Jag drömmde även om att reportern skulle låta snälla kollegor uttala sig.
Dom skulle säga saker som: "När Bleknosen kommer in i ett rum så stannar tiden upp..." eller "Bleknosen äger en sådan total närvaro så att hon som skådespelerska ter sig närmast hudlös..." osv osv osv....
Jag fantiserade att artikeln skulle inledas med orden "När Bleknosen kommer in på cafét så slås man direkt av hennes utstrålning..."
Mycket nöjd över min självlärda medieträning osade jag nu äntligen framgång ute i förorten där jag motvilligt hade satt bo.
Magasinet skulle komma ut den tjugosjunde.
När ingen tidning kommit den femte, så ringde jag.
Det visade sig att allt hade blivit pannkaka & tidskriften med kulturella baktankar hade konkat å det grövsta!
Ingen möjlighet till återuppståndelse!
Ja, så var det med det...
I förortern kännde jag en svag bris dra förbi.
Det luktade kanelbullar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar