Bleknosens komplicerade förhållande till coq

Jag tycker att det är himlans gott med kyckling!
I alla dess former.
Till & med deras små levrar är en njutning att inmundiga.
Dock finns det ett problem som dunklar min gourmethimmel.
Ett problem som jag inte kan skylla kycklingarna för. Det ligger helt hos mig.
Jag kan inte tillaga kyckling, för att den, i sin okokta form, skrämmer mig!
Som ett litet barnlik ligger den skrevande på min diskbänk.
Jag står med ungsformen i högsta hugg & funderar på hur jag ska få in den i ugnen utan att vidröra det lilla livet.
Jag vill inte röra vid den därför att det som skrämmer mig mest är dess skinn.
Likblekt, blekare än min egen nos, knottrigt & med en konsistens av död & uppgivenhet.
Skinnet är även i tillagad form, ruskigt äckligt & måste sorteras bortbortbort...
Jag vill inte röra vid den därför att allt som vidrör en kyckling måste diskas i saltpetersyra, så att alla trikiner, traktoner & trattgrammofoner dör & inte besvärar mitt immunförsvar.
Ja, här står jag likt Tantalos & inspekterar min förstfödde.
Slänger på salt & peppar & läser på plastförpackningen att någon fiffig kycklingrensare har tryckt in en liten påse med fågelns innre organ & andra amputerade bitar från olika kycklingkompisar, långt in i den lilla ihåliga kroppen...
Den tänker inte jag hämta!
Skjuts in i ugnen & en stilla bön om att inte påsen är av plast.
Nu ska den puttra i ugnen tills den är gyllenbrun & saftig. Det luktar gott. Kanske blir det lyckat & gott...
Skjuts ut ur ugnen. & där ligger nu det solariestinna spädbarnsliket.
Med darrande hand & Tantali kval i hjärtat försöker jag karva ut en liten mjäll köttbit. Hackar lite där jag tror att filén sitter. Det är skinn & ben & mystiska konsistenser ivägen...
Plötsligt inser jag att jag inte är hungrig.
Eftersom jag inte vet hur jag ska attackera min dinné så blir det skjuts ner i sophinken.
Ber en stilla bön för fågelfödan. Att den hade det bra när den levde. Att den hade en rymlig bur & inte fick näbben bortklippt. Amen.
Jag lagar keso med hackad paprika till middag.
Men när jag är på restaurang, då beställer jag kyckling!
Det godaste som finns!
I glädjen av att inte behöva delta i tillagningsprocessen äter jag osunda mängder fågel.
Som en häst på grönbete.
Som en deprimerad tonårsflicka på bulimifest.
Som en frigående höna, pickande & pockande bland frön & mask...