Att skylla sig själv eller skylla ifrån? Det är frågan...

Jag skulle vilja ha ett hår som låg still & täckte hela hjässan.
Jag skulle vilja ha ett par välsittande jeans & en anorak som passar för alla väderlekar.
Jag skulle vilja ha körkort utan dramatik.
Jag skulle vilja ha gjort högskoleprovet med ett hyfsat resultat.
Jag skulle vilja drömma om ett lugnt familjeliv nära naturens pulserande sköte.
Jag skulle vilja se det vackra med solsken i blick.
Jag skulle vilja ha varit på både språkresa & tågluff.
Jag skulle vilja sporta & känna att det är viktigt.
Jag skulle vilja klä i storpolo & smälta in.
Jag skulle vilja vara nöjd, tacksam & sluta sträva så förbannat!
Sträva efter vad?
Jag har ingen aning som helst!!!
Bleknosen har hela livet haft en bultande ådra av dramatik. En självvald, njutningslysten tanke om att inte vara som alla andra.
Men, när jag nu i sensenpuberteten tänker efter, så har mycken tid gått åt till att försöka ingå i en beige/grå normalitet. Inte vara så himlans tvärtemot.
En clown som blir in i själen ledsen av publikens skratt.
Ett debattör som dör av sorg när denne blir emotsagd.
Kanske skulle dom ägna sig åt ett enklare skrivbordsarbete istället?
För vissa kan en vandring genom en skolmatsal vara likvärdigt med att envisas med att ikläda sig  plychrustning mitt i brinnande strid.
I min ungdom kom jag som ny till klassen.
Dagen till ära hade jag utsvängda spetsbyxor, sminkad tår på likblek kind & fan trot om jag inte även hade målarpenslar i håret!
Detta var tydligen inte högsta mode.
Hån & spe & en mycket olycklig flicka.
Ändrade jag mig? Icket! Blev mina fantasikreationer värre? Självklart!
Skoltiden var ett brinnande litet helsike & jag förstod inte varför jag överhuvutaget var tvungen att bevista denna strömlinjeformade robotmekanism med min unika person.
Blev jag mobbad? Ja. Kan jag lägga hela skulden på mina förövare? Nej.
Måste faktiskt skylla mig själv en smula.
Den blödiga revolutionären. Självalt utanförskap kantat av en tesked (snarare en halvliter) högmod...
Nu är jag gammal & trött & orkar inte dansa tango fast takten är vals.
Vi är olika. Låt oss vara det.
Det är ganska festligt egentligen.
Att vara olika.
Men just idag vill jag bara vara samma som alla andra.
Det ska gå.
Om man bara blundar & tänker på winerbröd...

Respektfulla skökor

Har inte älskarinnans roll fallerat fasligt under dom senste åren?
På den gamla goda tiden då siden frasade & syfilisen gick bärsärk, så kunde man som älskarinna få antingen en egen flygel i slottet & visst inflytande i inrikespolitiken.
Eller en estetiskt riktig fastighet mitt i centrala stan.
Kanske med både badkar & stuckaur...
Nu får älskrinnor mest lapa offerrollens sliskiga sötma från tallrikar & fat.
Tiderna förändras.
Vi har alla varit där på ett eller annat sätt.
Hur vi än etikiterar & moraliserar så är vi intet mer är syndfulla kreatur.
På grund av mitt kön. så undrar jag nyfiket: Älskare, vad sort av träck lapar ni?

Immortal Palenose is walkin through

Min slöa lekamen kräva friskvårdsaktivitet!!!
Upp med rump & ut & venilera för helskotta!
Då går jag till kykogården nästgårds.
Där går jag raskt över daggstänkta berg, fallera. Fort runt.
Här varvas både kapell & minneslund i skritt & galopp.
Det är så vackert så jag måste skada mig själv en smula!
Det här är mina nejder, stigar & prång!
Det får mig att känna mig levande!
Trots mina snedsteg & vrickade fötter.
Bänkar finns det gott om. Om jag skulle vilja sitta.
Det vill jag.
Sitter ner & känner mig en smula utanför & lite dum...
Just för att jag för tillfället lever...

Utsikt från en soffa

Jag ligger på lit de parad.
Stilla & mycket tyst.
Soffan är mjuk & överfull av kuddar.
Mitt i detta detta dunhav ligger jag.
Jag är rentvättad & klädd i vitt.
Jag tittar på TV.
När man tittar på TV i två dygn, med små pauser för matletning & manisk hygienutövning, så blir man en smula mosig i huvudet.
Jag har ingen aning om vad jag under dessa televisionsdygn har sett.
Det är en enda röra av bilder!
Dessutom så är jag paniskt rädd för att bli vräkt, så nattittningen sker helt utan ljud.
Det flimmrar fram olika människor, djur, våld, sex & tortyr. Barnprogramen är värst. Då brukar det slummras till.
Tecknat för vuxna kan vara festligt & håller sig inom halvtimmesformen. Den bästa! Halvtimme är max vad en moshjärna orkar. Det är för det mesta komedier. Mycket bra.
Om jag inte själv förstår när jag ska skratta så har någon vänlig, omsorgsfull själ, lagt in burkskratt som jag kan härma & följa. Detta börjar jag bli riktigt skicklig på. Trots hjärnstiltje så behöver jag aldrig känna mig dum. Puh!
Det byggs hus år de fattige. Djur som är sjuka. Människor är sjuka. Någon kommenterar hemmavideos där folk med konstiga glasögon cyklar in i bröllopstårtor. Magra flickor som vill ha världens svåraste yrke: Toppmodell. Hur lever grävlingar. Valutfrågningar (mycket tråkigt utan ljud). Sport.
Tokiga gossar häftar fast varannras kön i pannan på en mula. Schimpansen slet av hennes ansikte. Tjocka flickor som gråter. Jojobantning- Ett sätt att leva. Gör om ditt hem. Gör om ditt barn. Dom bästa SOS samtalen genom tiderna.
Alla dessa fröjdefulla program avbryts då & då för att jag ska få inspiration att köpa saker.
Ofta är jag inte riktigt säker på vilken vara som saluförs. Men jag känner mig lite intelligent för att jag känner igen inslagen.
Tycker till exempel att elefanten som klättrar i ett träd är vansinnigt gullig. Tycker mycket illa om mannen som är chef på ett bygge & tuggar mustigt, manlig chokladkola.
Pompetipom...
I dessa avbrott får man även se glimtar av kommande program. Alla ser så roliga & viktiga ut!
Detta innebär att jag måste ligga här & glo till på onsdag, för då börjar det en ny serie om en rysligt elak massmördare. Han är vänsterhänt & mördar unga kvinnor. Han gör skulpturer av deras lårben & har en taskig relation till sin mamma. Detta får inte missas!
Pompetipom...
Ibland vänder jag mig på rygg, då smärtan i TV-höften blivit olidlig. Tittar i taket. Skulle verkligen behöva få upp en krok i taket, så jag kan hänga upp en bedårande skir sänghimmel över kuddhavet.
Måste låna en borrmasin. Undrar om man måste ha plugg? Det måste man nog. Såndär plastplugg finns ju i så himlans glada färger... Vore det inte bättre om dom tillverkades mer i basfärger? Så dom inte drar så mycket uppmärksamhet till sig.. Om man nu ska borra & plugga i tex ett tak. Som jag nu ska göra när jag lånat en borrmaskin...
Pompetipom...
Oj! Nu börjar det igen.
Ska jag byta sida eller andas igenom TVhöftssmärtan. Jag andas igenom... Hoppsan! Där somnades det. Men va fan... Såg inte jag dethär programmet i förmiddags? Hmmmm... Osäker... Jaja, bäst att se det igen...
Pompetipom...
Som ni märker så har jag på ett skickligt sätt utvecklat mitt alldeles egna lilla Limbo!
Det måste bli ändring!
Snarast!
På Måndag.
Nej, på Torsdag. För på Onsdag börjar en ny serie om en rysligt elak massmördare. Han är vänsterhänt & mördar un...... Osv osv osv....

Blott ett oskyldigt barn...

Mina Vänner!
Jag är rädd.
Jag är kränkt!
Jag har läst Karlsson på taket!
Två nätter har denne fete farbror i sina bästa år ridigt mig likt maran.
Lås in era barn!
&, detta trodde jag aldrig jag skulle skriva, anordna ett litet bokbål!
Nej förresten, gör inte det. Läs & förfasas, denna handbok i pedofili!
Ingen älskar Karlsson. Har aldrig hört någon säga ett positivt ord om denne rundnätte narr. Sunt!
Men jag tänkte att någonstans skulle man väl finna en ynka åder av gott blod i denne lille mardröm...
Det kan man inte!
Han är som Josef Fritzl fast på tak istället för källare.
Han går tillväga likt dagens nätpedofiler.
Väntar till offret är som svagast.
Svante Svantesson, även kallad Lillebror, vet inte vad som väntar honom denna vårdag. Han är bara himlans ledsen för att han formodligen aldrig kommer att få en hund. Plötsligt hör han ett surrande motorljud utanför sitt fönster.
Nu kommer han. Den trinde fönstertittaren!
Från & med nu är Lillebrors barndom tillintetgjord...
Låt mig för ett ögonblick stanna vid Lillebrors namn: Svante. Om man heter Svantesson i efternamn så är det väl inte helt sjysst att döpa den senast födda sonen till just, Svante. Men Lillebrors föräldrar är icket att lita på... Detta kommer vi att märka snart.
Det första som Karlsson gör när han brutalt tränger in i Lillebrors pojkrum, är att han sabbar ångmaskinen. Den exploderar & lämnar fläckar på bord & bokhylla. (Omskrivning för... hmmmm...)
Lillebrors moder blir hysterisk vid denna upptäckt.
Lillebror & Karlsson umgås under en lång tid bara dom två.
Under denna nerbrytningsperiod förekommer mycket hot & straff & allmän emotionell utpessning. Det är mycket lek under filtar & i garderober.
"Jag vill att du ska vara som en mor för mig!" Snyftar Karlsson & döljer på detta sätt sin härskarställning.
Nu börjar deras relation få tydliga S/M mönster. Härskare & slav. Ett ständigt föroläpande av Lillebror, att han är ful, korkad & snuskig.
Karlsson tvingar Lillebror, vars egna vilja & självkänsla nu är borta med vinden, att städa hela hans hus. Medans Lillebror städar ligger Karlsson på sängen & tittar på.
När han äntligen är klar så måste han mata Karlsson med choklad. Man behöver inte vara Jung för att konstatera att denna relation är djupt osund.
Lillebrors kamrater får träffa Karlsson. Karlsson vill att kamraterna ska klappa honom. Dom gör det. Dom älskar honom. Barn fungerar så. Gör en, gör alla.
Lillebror försöker på ett tidigt stadium i denna sorgliga misshandelshistoria, presentera Karlsson för sin familj. Men Karlsson har varit med förr & håller sig skickligt borta.
Men så blir dom tagna på bar gärning!
Det är födelsedagskalas & Lillebror äter tårta inne på sitt rum tilsammans med sin förövare. Då öppnar familjen dörren & skådar eländet! Istället för att hjälpa sin unge son så drar pappan raskt igen dörren & säger: citat "Lova mig en sak allesammans! Tala inte om detta för någon! Vi skulle inte få vara ifred en minut under rester av vårt liv!"
Jaha, där stoppade farsgubben mediauppbådet & sålde sin son till Satan i samma mening. Jag sa ju att dom inte var att lita på!
Familjens födelsedagspresent till Lillebror är en hundvalp. En strävhårig tax som dom, hör & häpna har döpt till Bimbo! Lillebror är så trasig så att han inte kan älska hunden. Han älskar bara Karlsson.
Hans kärlek är riktig & ren, så som den brukar hos barn.
Nu orkar jag inte mer!!!
Måste läsa någon ångestbefriad vuxenbok som bot på detta Karlssontrauma!
Det sista kapitlet jag läste var att Karlsson "tvättade" Lillebror med en damsugare. (Hmmm...) Sen sa han: citat "Ja det är konstigt, men jag tycker om dig ändå, liten dum pojke som du är. Vänta bara tills vi kommer upp på taket, då ska jag krama dig så du blir blå i ansiktet. Precis som mormor gjorde!"
Lås in era barn!
He is still out there....

Motvals 6

Undertecknad & Ulf Brunnberg står utanför, ett av dom bättre Best Western hotellen, & röker.
Stämmningen är munter. Imorgon är vi lediga.
"Förresten." Säger Brunnpan. "Imorgon ska jag sitta i panelen på ett seminarium angående jämnställdhet inom scenkonsten!"
Lite rök fastnar i Bleknosen.
"Hejpåre!" Vanheden studsar iväg med pigga steg mot stadens neon.
Jag står kvar.
Min kropp fylls av något som jag skulle vilja kalla overklighet...

Jag ska spela fiolioliolej. Jag ska spela basfiol & flöjt

Jag ha alltid velat bli musiker.
Traktera ett instrument virituost & sensuellt.
Att ställa ett objekt mellan sig själv & konsten.
Som någon form av barn tänkte jag mig först tvärflöjt. Svårt. Jättesvårt att få ljud i & jättelöjliga läppar när man väl fått ljud i den.
En bister julafton så fick jag mig en keyboard till skänks.
Festligt.
Likt ett musikens underbarn började raskt komponera. Inga direkta symfonier kanske, men små stycken värdig en nybörjad Sallieri.
En anmälan skickades pronto till Komunala Musikskolan!
Nu skulle här liras piano.
Det visade sig att man måste lära sig grunderna först. Våldsam tristess infann sig. Dessutom var pianotangenterna tunga & jobbiga att trycka ner. Sendan var man tvungen att spela med båda händerna. Olika saker. Det var det ingen som hade informerat mig om!
Nej, pianolektioner bort. Keyboard inställd i mörk garderob.
Nästa musikaliska försök är blockflöjt.
Jag var förförd & berusad av folkmusikens trollska väsen.
Bort med sminket. Av med bh.
Klädd i linne gav jag mig ut i dom vilda skogarna för att tuta hut i skogsrån & annat oknytt.
Jag åkte på spelmanstämmor mitt i det mörkaste Hälsingland där man hurrade för hembyggden & gned felorna för allt vad läderförkläderna höll.
Själv kulade jag kraxigt & spelade halva "Nu grönskar det..." på min plastflöjt. Trots att jag i denna osminkade, naturliga verklighet åtnjöt både midnattsbad & pinnbröd, så kändes denna form av kulturyttring inte riktigt som mitt gebit...
Vad göra nu?
Hörde av någon att det sexigaste som fanns var kvinnor som spelade cello. (Hello mossigt...)
Sexig vill man ju vara. Cello it is!
Enkomt på denna grund kröp jag tillbaka till Komunala Musikskolan. "Är inte du lite gammal för att gå här?" Tyckte dom.
"Jag är ett barn i själen!" Svarade jag & hämtade ut min lånecello för 300 kronor.
Nu skulle jag spela som en gudinna & bli tillbedd som det erotiska väsen jag faktiskt är!
"Kan du noter?" frågar sönderrökt & bitter musiklektor. "Yepp." Sa jag. Det var lögn.
"Vi börjar med grunderna." Sa den allt tröttare kunnskapskällan.
Våldsam tristess infann sig. Men den här gången gav jag inte upp så lätt.
Fram med tända ljus. Stol framställd framför antik spegelbyrå. Svepande omlottklänning. Strumpeband som skymtar retfullt. Utsläppt böljande hår nedför snövit skuldra. Sinnlig hand som greppar stråke & dov bordunton följd av... En slakt så fasansfull att blodet isar sig, av den kända biten "Till Paris."
Nej, jag blev inte cellist.
Men trots medvetenhet om mitt nederlag så kånkade jag, för syns skull, runt på lånecellon i några månader. Mest för att kunna le mitt allra bästa hora/madonna leende till dom som lade märket till mig & mitt instrument. "Jag spelar cello alltså är jag det sexigaste som finns..."
Nej, Hin håle verkade aldrig hitta upp till norrlands dåligt belysta korsvägar... Jag har med andra ord själen i behåll. Men ge mig ett erbjudande om absolut gehör så skriver jag på kontraktet... Pronto!