Jag bor bra nu.
Under mångamånga år bodde jag mycket dåligt.
Men nu bor jag bra & är livrädd för att bli vräkt.
När jag bodde dåligt var jag i & för sig &så väldigt rädd att bli vräkt, men det berodde mest på att det var skumraskhyresvärd som inte backade vare sig för mutor eller råkurr.
Mitt dåliga boende var högst upp i ett smutsgult, eftersatt hyreshus med eminent utsikt över motorväg & industriområde. För att ta sig hem till detta förortschateau var man tvungen att kasta sig mellan olika spårvagnar & byta till mystiska bussar som bara kanske kom.
Bökigt.
Mycken väntan på utomhushållplatser där dårjon & samhällsutstötta gick som lättklädda fölungar på vinterbete. Där stod vi i mörkret & rökte & talade om sjukdomar...
Lägenheten var väl tilltagen. Två rum. Badkar & balkong. Inget att klaga på.
Men tanten som bott där innan, som jag nu hoppas är belagd med inredningsförbud, hade ett speciellt öga för tapeter.
Förhudsrosa. Blank som en våtrumstapet. Det var den finaste hon hittade & tapeten dominerade väggytorna. Lite åttiotal i sovrummet, bårder upptyckta där man minst anade, i olika gillestugetjusiga färgsättningar.
Den estetiska misären var total.
Det var gott om garderober. Bra. Mindre bra var att alla garderober hade en däven lukt av tanttrosa & Jyskrea.
Balkongen var stor som en cricketplan. Där regnade all motorvägs smuts in & lade sig som ett kletigt damm över den ensama pinnstol som jag möblerat med. Balkongräcket hade ingen brytt sig om att skruva fast.
Badrummet var långsmalt & även det dekorerat med dom billigaste av blomsterbårder. (I vanliga fall är jag väldigt mycket för blommigt... Så icket i detta fall.) Som om detta inte var nog så spred en mönsterprakt av svartmögel på dom sönderborrade badrunsväggarna. Likt en avancerad skuggteater med fickan full av kulturpengar.
På innergården doftade det fibromyalgi & foppatoffel. Ingen hade jobbat på många år. Försäkringskasseutbetalningarna prasslade mysigt i brevbärarens axelväska... (Kanske borde jag ha bott kvar, bidragsparasit som jag är....)
När jag duchade i mögelteaterrummet så regnade det på Laila som bodde under.
Det kännes inte bra. Men Laila är från Gällevare & van vid värre strider.
Annars så var det dom vanliga. Tokpant tanten, paret av misshandel, pysseltanten, Hejarklacks farsan, Den rädde ensamstående mannen, tysken, tjugobarnsmamman, tvättstugeinstruktören, RonnyConnyJonnySonnyTommyBonny & Glenn...
Jag packade inte upp mina saker.
Jag flyttar snart.
Det gjorde jag inte.
Jag bodde där längelänge. Ingen hittade dit & jag åkte buss.
Nu är det inte så mer.
Jag är så inisjälen lycklig för att jag fick flytta. Nu är det mysigt. Vännerna är nära & här finns både affär & bankomat. Hyresbolaget är komunalt & redigt. Jag är trygg & varm.
Kanske borde jag berätta att jag betalade 20 000 sekiner till en man med tjurnacke & helikopterplattefrisyr för att få tillgång till den dåliga lägenheten. Vi möttes på en Hydro mack. 20 000 som åkte rätt ner i den goe gubbens ficka.
Han hotade sedemera att slå ihjäl mig om jag inte gifte mig med honom.
Fick ett förlåtkort från fängelset.
Han sitter väl där än idag.
Hoppas att det inte regnar på Laila längre.
Hoppas att alla har blivit friska & slutat slåss.
Hoppas att ingen fick blodförgiftning & att översvämningen i källaren är upptorkad.
Hoppas att 20 000 gick till välgörande ändamål.
Hoppas.
Mig lär ni inte se röken av någonsin mer.
Farväl Distansgatan.
Farväl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar