White wedding

Det kom snö.
Den ligger kvar.
Varför?
Jag blir moloken av snö.
Det känns som om jag är åtta år igen & bor i skogen. Jag måste åka "Lilla vasaloppet". Kommer sist. Alltid sist. Jättejävla sist. Så sist så att dom andra barnen redan satt i bussen & buade & korvgrillning & termosdrickning var slut för längesedan. Fem kilometers irrande i hjärtekall furuskog. Svängde höger isället för vänster. Vilse. Skidan har lossnat & stelfrusna fingrar rår inte på tekniskt avancerad spännanordning. Prövar att ta av skidor & gå istället. Då sjunker man ner till hakan. Nu är snön innanför kläderna &så. Känner hur huden fryser & kråkhackan breder ut sig över det bullfeta, Fostmofjällsbarnets osportade lekamen. Johan Ljungberg är mycket mer värd än mig. Han åker fortast. Han kräks blod, med det bryr sig ingen om för att han vann & det är huvudsaken. Vi riskerar våra små barnaliv för en trämedalj som fingerlös slöjdmagister har brännt in "Lilla Vasaloppet" på med lödkolven. Kastar bort vår värdighet på ett antingen snabbt eller långsamt sätt, bara för att belönas med trä. Jag valde motionsklass, inte tävlingsklass. Men det är skitsamma för alla tidsresultat redovisas i alla fall. På den stora anslagstavlan. Där hänger resultaten långt i på våren. När tussilago blommar friskt så kan man forfarande se hur fort man åkte "Lilla Vasaloppet".  Tillbaka i skolan så blir man hånad & mulad. Snö snö på frostskadad kind & avdomnad fot. "Säg ven du är kär i!" Vrålar Tommy Isaksson & ser till att den grusblandade frosten riktigt gnids in i näsborrarna. "Jag är kär i dig! Därför att du förnedrar mig som ingen annan gjort. Jag är kär i dig därför att jag inte har någon stolthet kvar! Jag är kär i dig eftersom du behandlar mig som en hund! Slå mig hårdare älskade Tommy Isaksson!!!!!" vill man vråla tillbaka, men istället snyftar man "Lars-Göran", eftersom han inte är farlig & knappt finns. Herre på teppan! Den som sig i leken ger får leken tåla. Kan vi aldrig gå in. Varför måste vi vara ute jämtjämt i denna hiskeliga kyla? Nej, mamma. Graningekängan är inte varm. Inte ens med tjocksockor i. Kan jag bara få ett par snowjogging? Ge mig ett par snowjogging. Måste ha dom nu när jag aldrig får vara inne. Jag fryser. Fryser in inne i märgen. Släpp in mig. Låt mig slippa snö & andra barn. Släpp in mig & låt mig vara inne. Ja, detta kan men väl kalla fröken Bleknos känsla för snö?

Åh, nu känns det mycket bättre...