Hustrumisshandel

Trots att min hustru har man & hund, så är hon än dock min fru.
Vissa plikter varar längre än man tror...
Vi har kännt varandra sedan Jesus gick i sandaler & för några veckor sedan hade vi vårt första gräl.
Till mångas förvåning, eftersom vår ton gentemot den andre har ofta varit kärv & otäck.
But i a good way, resonerar vi.
Lite härligt norrlandskärvt sådär.
Men plötsligt så satte sig hela lappmarkshelvetet på oss när vi minst anade det.
Gräl & missförstånd. Tårar & tandagnisslan.
Kris i imagnitionärt äktenskap & ingen kbt-psykolog att tillgå i den bistra västkustnatten.
Vi lade oss under varsin filt & gick sönder.
Tänkte fruktansvärda tankar om att om jag skulle dö, så skulle hon stå vid kistan i liljevitbrudskrud & sörja över vår bittra fiendeskap. Eller om jag skulle dö & hon inte kom på begavningen, utan satt på verandan med man & hund & åt korvstroganof & skrockade över fredags spriten & inte hade en tanke på att jag låg genomskinligt blodfattig i en kista av det billigaste träslag som Fonus kunde uppbringa. Eller om hon skulle dö & jag inte blev bjuden på begravningen enligt skivet testamente. Eller om hon skulle dö & jag skulle stå vid kistan & sjunga den sorgligaste visa till avsked & evigt befinna mig i limbot av osagdhet & samvetssvärta...
Ja, inom dramatiken är jag utbildad & det tycker csn är prima!
Iallafall, två veckor var vi fiender.
Jag följde hennes förehavanden på facebook som en svartsjuk, kolerisk matematikmagister.
Hon verkade älska alla våldsamt, utom mig.
Som sagt, två veckor. Sedan orkade vi inte vara osams längre, tack & lov.
Vi ska nog ha varandra på något sätt.
Som en liten kärlek.
Som ett litet straff.
Som ebony & ivory.
Eller bara som en bättre hötorgskonst...