Eat me!

I mig bor ingen husfru.
Ibland tror jag det & lagar mat.
Det ska jag ge fan i.
Det blir sällan bra & ofta misslyckat.
Känner enorm skepsis mot rätter som kräver att man änvänder mer än ett kökskärl.
Det optimala är om man han hysta i allt i samma gryta & skaka om & värma lite.
Goda rätter tillagas sällan så.
Jag äger inga basvaror.
Jag äger fyra kryddor. Salt. Peppar. Aromat. Italiensk salladskrydda.
Omöjligt att med den lilla scoututrustningen piffa upp tex ett jordärtskockskum.
I skolan lade dom ner tillvalet "Ord & bild". Vi konstnärssjälar blev då förvisade till ämnet "Konsument idag".
Där fick vi lära oss att diska, baka, laga mat, möblera lägenhet utifrån ritning, göra hushållsbudget, mangla & olika typer av linsavkok samt kostcirklar.
Av detta minns jag intet, förutom att lärarinnan ville ligga med min fader Ryttmästaren.
Äger ingen kokbok.
Tycker inte om att mäta med mått & följa recept.
Skulle gärna vilja njuta av en enkel grönsakssoppa & tycka att sällskapet är huvudsaken.
Äta hårdbröd utan smör med en enkel skiva ost på...
Jag älskar att äta mat som någon annan har lagat. Det är gott & mättande. En symfoni av smaker, fjärran min egen kvartett av salt, peppar, aromat & italiensk salladskrydda.
Idag lagade jag omelett.
Det blev nästan lyckat.
Nu kommer jag att äta omelett i tid & evighet.
Ända tills den stora omelettsjukan infinner sig & jag inte kan titta åt ett ägg på två/tre år.
Brukar jobba så.
Mjölkar ur den stackars rätten tills bara äckel & förakt finns att tillgå.
Efter ett tag brukar jag hitta en ny rätt som jag missbrukar med en amfetaminists entusiasm.
En maträtt som ofta smakar salt, peppar, aromat eller italiensk salladskrydda...