Mögets mysterier del 2

Sedan beslutas att Bleknosen & Scenografskan skall sälja sitt överblivna skrot på en bagageluckeloppis.
När vi har lastat Mercedersen full av grejs från vårt eget påhittade feng shui projekt, så ger vi oss av till denna nasarnas gyllene grusplan.
Klädsamt bakfulla & utan en endaste galge som dom nybörjarkrämare vi är.
En bipolär väderlek följer oss i hasorna.
Vi slirar in & börjar bygga vårt eget lilla Epa.
"Har ni elektronik?"
Undrar en man behängd av påskassar redan innan festligheterna har börjat.
Den här kanske?
Scenografskan har letat upp en kupévärmare från tidig juraperiod någonstans ur Mercans innandöme.
Han skakar besviket på huvudet som nog drömt om Iphones & andra nymodigheter.
Vi lyckas få till ett riktigt aptitligt marknadsstånd fullt av paljettskor & ornamentsprydda kuddvar.
Solen står högt i skyn & en myriard av loppmarknadsfyndare haltar in på området.
Vi befinner oss nu utanför lagar, artighet & sociala koder.
Elallergikerna
Dom osedda
Dom sjuka
Utsatta
De fibromyalgiska
Knäppa
Ensamma
Experterna
De spetälska
Utstötta
De giriga
De nödgade
Alla har dom samlats för att inhandla en del av det levda livet.
Vi tänker att priserna ska vara billiga & lätthandlade.
Så att alla ska kunna köpa & bli nöjda.
Det börjar fint.
"Vilka fina saker ni säljer." säger glada kvinnor & beundrar vår goda smak & handlar tiokronorströjor för allt vad tygen håller.
Men ju högre solen stiger dess färre blir dom artiga fraserna.
"Strolek 36?? Men jag har ju 38!"
"Varför har du inte den här tröjan i svart?"
"Varför har du aldrig använt den här?"
" Ta på dig jackan så jag får se hur den ser ut!"
"Varför säljer ni inte husgeråd?"
"Varför kostar den här 10 kronor?"
Till en början vill jag göra alla glada.
Men märker fort att hur jag än gör så kommer det att råda missnöje.
"Jag tänker bara betala fem kronor för den här!" Ok, men då säger vi fem kronor. Men ändå står han kvar & blänger missnöjt.
Vad ska jag göra?
Ge honom fem kronor samt min hemförsäkring & mitt busskort? Kasta det inplastade duschmunstycket efter honom samtidigt som jag skär ut mitt hjärta & kysser hans skor i pur försäljarglädje?
Ska jag springa till närmaste skomakare & lästa ut kängan allt vad det går så att du kan pressa ner din 38 i den? Ska jag söva dig & karva bort din häl & vårda dig i mitt hems sköte medans du ligger morfinstinn & kvider med min avlagda känga på högerfoten i säkert två/tre månader?
Efter ett tag så smyger jag iväg & röker eftersom jag tänker att missbruk kan vara dåligt för affärerna.
Då får jag syn på honom.
Guldhunden.
Han som vaktar en av tre dörrar i HC Andersens gamla ek.
"Vad kostar han?" Undrar jag med ögon lika stora som guldhundens.
"Inte fan vet jag!" Svarar försäljaren chevalereskt. "Men ge mig en tia då för helvete!"
Trixar fram en guldpeng ut bhn & hastar iväg med guldhunden under armen.
Scenografskan tycker &så att guldhunden är bedårande & på nära håll så ser vi att han även kan fungera som sparbössa.
Phu! Tänker Bleknosen & tömmer sin bysthållare rakt ner i guldhudens väl tilltagna nacke...
Så fortlöper dagen.
Ömsom vin & ömsom vatten.
Fast kvinnorna från Torneträsk pimplar bara vin.
Dom säljer allsköns barnkläder i bilen brevid våran.
"Jag har bott i Haparanda. Känner du en Jenny Zackariasson?"
Nej, det gör jag inte. Men jag kommer ju från Luleå.
"Ja, det är ju nästgårds..." hävdar hon ihärdigt.
Det slår mig plötsligt att mögets gåta nog ligger i att i småsmå stunder få känna smaken av makt.
Att få bli sedd.
Att trycka dit någon sådär riktigt skönt.
Om jag frågar "Finns den i svart" i en riktig affär så är ju risken stor att det finns.
Men på olycksbarnensmarknad så kan jag ställa frågan mer som en markering, mot.... Tja, säg livet...
I alla fall så sålde jag mina kläder för pengar, ty för mig fanns ej annat att få
Sjung vackert i skorrande strängar sjung vackert om kommersen ändå....

Ps: Det kan även tilläggas att Andrahands Förståndarinnan tittade förbi & köpte de kläder hon ratat dan innan för en tjuga.
Att Haparandakvinnans nioårige son har svår pollenallergi.
& att Bleknosen inte på något sätt är det vi kallar för entreprenör. Men det kom jag på redan på arbetsförmedlingens kurs för två veckor sedan... Ds.

Mögets mysterier del 1

Jag vill börja om från början.
Börja om på nytt.
Jag rensar ut & går vidare.
Det är inte första gången, snarare sextionionde försöket.
Garderoben töms i hast på felköp, felfärg & urväxt.
I vanliga fall så brukar jag ge bort garderobens styvbarn till vänner & bekanta eller di fattige & arme, men eftersom min ekonomi är körd i botten & kärleken till mitt skå verkar hopplöst obesvarad, så beslöt jag mig för att sälja lumpen.
Med väskan full av finlump gav jag mig, positivt tänkande iväg till det som vi kallar Secondhandaffär.
Alltså en sådan inrättning där mina paltor av åtråvärt märke säljs & sedan delar jag & affärsföreståndarinnan lika på det hele!
Lite win/win sådär...
Föreståndarinnan är hötorgskonstnärligt utstyrd & har ett hennafärgat hår som vittnar om hennes sjusärdeles enastående egenart.
Hon nyper & petar, studerar & klämmer på kvalisorter & märkeshysteri.
"Åh, Det är sååååååå många som vill lämna in kläder här"
"Såååååå många. Sååååå jobbigt."
Fast... Det är väl lite bra, tänker jag.
Om man nu har bestämt sig för att driva det som vi kallar för Secondhandaffär.
När hon studerat allting noganoga likt en senildement museievaktvästare & har tagit både lupp & mikroskop till synandets hjälp, så bestämmer hon sig för fyra exklusivt utvalda plagg.
Mig kvittar det lite lika eftersom jag är glad bara en får loss stålar till en fika å en macka...
Får jag loss en tia så ber jag att få tacka.
Vi skriver ett omständligt kvitto som ett kontrakt på vårat lilla avtal.
Men plötsligt får Hennes majestät begagnat autokraten en missnöjd rynka på sin ca 42åriga näsa.
"Men... Dom här plaggen luktar ju väääääääldigt mycket garderob!"
Eftersom vi nu talar om handelsvaran plagg, så kan det nog vara rimligt att dom har bott i just en sån.
Garderob.
"Åh, då måste jag ju tvätta allt!"
Sååååååååå jobbigt."
I Bleknosens garderob så bor det bara paltor som är nytvättade i rikligt med förnämt doftande, franskt sköljmedel & vistas bland, om än inte hemsydda men dock, utsökta små lavendelpåsar.
"Usch vad det luktar unket."
& plötsligt fick jag veta att försäljnings dealet ändras när den stackars föreståndarinnan tvingas att tvaga bort bleknosmjäll & bleknoskatarr.
50-50 förvandlades nu till 30-70.
Inte till den undertecknades fördel.
Eftersom Bleknosen är en smula svagsint i sin persona för tillfället så bemöttes denna undermåliga förhandling med mol tystnad.
Du får ta mina pengar.
Du får piska mig uppifrån din höga pidestal.
Men när du säger att jag luktar illa så måste jag tyvärr sticka ut dina ögon.
Eller bara gå hem & gråta över att jag inte bara är obemedlad.
Utan att jag, dess utom,stinker...

"Persona non grata?" funderade Hefaistos barnbarn

Karlavulna estradörer verkar ha mycket lättare att få ta del av köttsligt umgänge än dess feminina motsvarighet.
Mystiskt.
Virtuoser klädda i kjoltyg blir sällan, så sällan, åtrådda pga sin yrkespersona.
Mystiskt.
Publiken ger liksom fulla faen i de blödande konstnärshjärtarna som bultarar i tiljans matronor.
Mystiskt.
Det manliga geniet lockar till könsdrift & modersomsorger.
Det kvinnliga lockar till...
... Ja, ingenting?
Inte ens en tummetott?
Intressenterna står inte direkt på rad för att få ta del av vårat högskoleutbildade känsloliv.
"Varför började du spela tejater?"
"Well, a good screw and a free haircut." svarade Jack Nicholson.
Undertecknad faller in i stämsång.
& tro mig mina vänner,
Hennes hår är verkligen välskött.