Funderar på om jag ska ge mig ut i skog & mark.
Frisklufter & kärrdofter.
Lycka i en liten skog?
När jag var någon form av barn, så var det nära till skogen.
Tro det! Vi bodde ju mitt i den!
Oändliga exkutioner med kottsamling & pinnletning.
Allt forslades hem till ett hus vid skogens slut.
Där användes naturmaterialet till konstnärliga utsvävningar.
Moder Courage var iklädd gummistövlar & shorts med tryckta svalor.
Ryttmästaren hade rött frotté pannband & visade värdelösa genvägar som ofta ledde familjen ner i träsk & mystisk myrmark...
Pga denna friskluftade barndom, så såg jag tillslut inte skogen för alla trän.
Naturblasé.
Avgastörstande.
Men nu på gammla dar funderar jag på att ta upp bardomens stigtraskning på nytt.
Behöver nämligen en hobby.
Då tänkte jag:
Myskolog!?!
Svamp-Stintan!
Kalaskremla, sötsopp, mystikmusseron, rasriska!
"Lite blekare i färgen samt något större & kraftigare än vår vanliga kantarell. Svampköttet är vitt med något skarp smak. Anses vara den godaste kantarellen."
Blek kantarell, blek fingersvamp, blek ostronmussling...
Det finns många av mitt folk där ute i terrängen.
"Amanita virosa.... Amanita... "
Jag hör hur dom kallar.
Destoying angels kantar min väg.
Gyromitrinet pumpar i ådrorna.
Mask & träck krossas under murkelletarens praktiska allväders stövel.
Murkla är min absoluta favoritsvamp.
När dagen är kommen så köper jag hem en liter grädde & dyr congac, tre nävar skrynkelsvamp, ätes som soppa.
"Amanita virosa...."
Mätt & glad med festliga hallisar.
Så kan det gå när man blir med hobby.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar