”Jaså! En liten krångelfia! Jävla bra att jag kom på det nu
då! Tur att jag i alla fall aldrig skulle stoppa kuken i dig!! Men det här
kommer du inte undan, ser du!”
Ja?
Vad ska jag säga?
”Jag har feber.”
Svarar jag och sväljer saliv som långsamt tränger sig ner i
halsen, förbi den där bölden.
Saliven som alltid eggas när det kommer till konflikt
Halsen känns liksom tjock och trång på samma gång.
Hans små modisthänder fladdrar som fjärilar framför mitt
ansikte.
”Det här handlar inte om dig! Fattar du? Folk har betalat
jävligt mycket pengar för det här! Dom har tagit ledigt från jobbet! Du sabbar
hela deras jävla dag! Du sabbar hela mitt
jävla rykte!
Jag var så jävla impad av dig men nu visar det sig att du är
ju för fan mytoman! Men det här kan du inte dra dig ur!!! Fattar du? Du får
dina stålar efteråt och sen ska du aldrig kontakta mig igen! Fattar du?”
Ja?
Vad ska jag säga?
Eftersom det där med kontakten inte känns aktuellt på något
sätt överhuvudtaget så väljer jag att inte trampa vidare in i just den
diskussionen.
”Men jag har feber.”
Svarar jag istället.
Hans näsa är alldeles platt.
Om man har en sådan näsa, är det som om man är förkyld jämt
då?
Tänk om min hals håller på att bli alldeles sådär platt så
att alltid kommer att vara svårt att svälja?
Fast det är bara svårt på höger sida.
Alltså sitter bölden på höger sida.
Vänster sida känns nästan inte alls.
”Nu är det du som tar din feta röv och går hem och trycker i
dig Alvedon och töjer jävligt ordentligt!
Du har tre timmar på dig, jag skickar en taxi och det är nog
jävligt bra för din egen skull att du sätter dig i den!
Gå hem då din jävla kossa!”
Ja?
Vad ska jag göra?
Jag tar ett steg bakåt och gör en riktigt snabb vändning
eftersom jag alltid tappar balansen när jag försöker gå baklänges.
Så fort han får syn på min ryggtavla så låter han mig veta
att jag borde vara jävligt tacksam, eftersom han i vanliga fall inte använder
feta brudar.
Jag tänker att det här kommer ju att bli lite som när jag
badar badkar.
Tittar ner i det grumliga vattnet och ser att kroppen har
blivit dubbelt så stor som den jag såg i badrumsspegeln bara några minuter
innan.
Och så tänker jag på skåpet.
Badrumsskåpet.
Och i det finns det inga Alvedon det vet jag helt säkert.
Det finns kanske Treo i köket?
Ett rör.
Som den där råkade lämna kvar.
Eller glömde.
Snarare glömde.
Jag brukar också glömma.
Särskilt när allting ska gå sådär fort.
Det kanske är Comp?
Hoppas det är Comp!
Eller Diazepam Pilum.
Diabild, zebra, pamflett Pil, humhumhum…
Så brukar jag tänka.
Ejakulation.
Heja, kula, station
Eller Oxascand.
Det blir Oscar Strand.
Det känns som om jag liksom alltid har känt honom.
Lite som om han är typ min kusin….
Och jag måste bada.
Bada, bada i Pína Colada.
Eller så skiter jag i det.
Jag menar, hur lång tid kan det ta?
Tiden är inte oändlig.
Den tar alltid slut för eller senare.
Det är ju ingen som ska vara särskilt nära och det är ju
faktiskt bara djur.
Känner mig alltid så rik när jag åker taxi!
Förbeställd bil.
Lyxigt.
”Hur lång tid tar det?” frågar jag chauffören sådär
världsvant och
verandainerhavigt .
”Vadå? Du vet ju vart du ska åka?”
Ja?
Vad ska jag säga?
”Jo.”
Svarar jag.
”Det vet jag väl.”
Svarar jag igen.
Jag sluddrar lite, det är bra.
Jag har fem kvar.
Det är bra.
Eller fyra…
Det kanske bara var fyra eller fem.
Det är bra.
”Vet du att jag egentligen heter Strand i efternamn?”
Frågar jag han chaffisen.
Oscar liksom bara dör i mitt öra.
Han skrattar vansinnesskratt men jag orkar liksom bara
trycka mig mot hans pekfinger som han har lirkat in mellan typ en massa ben i
mitt bröst.
”Nej, det visste jag inte.”
”Nänä… Men så är det ser du…”
En oändlig Strand framför ett helt enormt hav liksom.
Vi stannade visst nu.
Framför huset som nog har varit en skola fast det nog inte
är en skola mer.
Alltså inte skola, annat.
Annat.
Vid källartrappan står det två röda marschaller.
Marschaller!
Alltså jag och Oscar knäcker fullständigt!
Han har tänt marschaller!
Så himla orimligt!
Det är inte klokt!
”Som till en liten pysselverkstad” kvider jag.
”Som gravljus” pyser Oscar.
Det känns pirrigt och glatt i magen!
Det här är verkligen helt orimligt.
Mysigt och marschallvälkomnande.
Jag ställer mig nära en av dom.
Väldigt nära.
Så nära så att jag antingen kan sparka ut den eller bränna
mig.
Det lilla jag vet om källarlokaler är att dom inte är så
varma.
Så jag vill helst ha bränn…
Önskar att jag kunde känna ett endaste litet bränn.
Fastän jag bara har gått till och från taxin så har jag
redan skavsår.
Lilla bocken bruse trampa över trollets bro, nu tar jag dig
sa trollet, vad svara bocken då?
Jag har feber.
Svarade bocken.
Dom har spruckit.
Nej, nej, nej!
Inte trollen ju!
Blåsorna ju!
Men vem bryr sig skor här liksom?
Men jag bjöd till jag, man vill ju va… ….söt.
Alltså inte med blod eller nåt utan bara den där
svidvätskan.
Eller slidvätskan!
Så himla roligt!!!
Vänta, jag har mitt läppstift i svidvätskan, nej,
slidväskan…
Där Oscar bor.
Tar trappan i ett steg i taget.
Det är lite som att gå baklänges för mig.
Trappor.
Men jag är smart för jag vet att jag även måste över en
tröskel när jag har kommit ner för alla stegen.
Slänger mig lite med höften mot dörren för att på ett
gracilt sätt göra mitt ytterst kontrollerade tröskel knix.
Till min förvåning öppnas dörren och hoppet lyckas galant…
Det är väldigt lågt i tak.
Bara några lysrör fungerar.
Och det är inte särskilt rent.
Smuligt.
Eller grusigt kanske man säger om det kommer utifrån.
Smulorna är inne och grusorna är ute.
Klick lås dubbellås!
Och inte alls djupt!
Varför var jag så rädd för att det var så djupt?
Det här är ju bara en liten pöl!
En kvadratisk pöl som inte är ett dugg farlig.
Jag menar, hur lång tid kan det ta?
Tiden är ju inte oändlig.
Den tar ju slut ju.
Jag behöver verkligen inte vara rädd!
Runt pölen står antal fällstolar utställda.
Alltså sådana där lite svaga stolar som man måste fälla upp
noga för annars kan dom vika ihop sig så att det blir liksom en hamburgare av
människa.
Oscar skrattar också massor åt hamburgemänniskan.
”Jaså! Det behagade fröken Sugga att dyka upp ändå! Är du
hög?”
Ja?
Vad ska jag säga?
”Jag har feber.”
Svarar jag.
”Vi får lägga på ett kol, folk börjar ju för fan droppa in
snart! Hur mycket har du töjt?”
”Töjt?”
”Ja men va fan!!! Jag sa ju till dig att töja utav bara
helvete! Få känna!”
Han stoppar in sin hand under min kjol.
Trycker in sitt pekfinger i mitt stjärthål.
Eller långfinger.
Det var kanske långfingret han tryckte in…
Om det inte var pekfingret
”Men din jävla hönsfitta!!! Du vill verkligen förstöra den
här kvällen för mig?!?”
Han slänger åt mig en vattenflaska.
Sånt där konstigt smaksattvatten som bara smakar
jättejättesvag saft.
Päron.
Päron Crush..
”Nu går du in på toaletten och trycker upp den där fort som
fan! Hela ska in! Fattar du?”
Jag lommar iväg år det håll där håll han pekade ut
toaletten.
Så fort han får syn på min ryggtavla så låter han mig veta
att jag borde vara tacksam för att en sån som jag nämligen är för ful för att ens
våldtas.
Har inte med mig fem.
Har inte med mig fyra.
Jag glömde.
Det gick sådär fort så jag glömde.
Men jag har Comp
Oscar.
Oscar, Oscar, Oscar…
Kusin Vitamin, hängde och slängde i en gardin.
Tar Compen i munnen och skottar in vatten med nävarna så
gått det går.
Och det finns tvål.
Savon liquide
Tiden är ju inte oändlig och smärtan slutade kännas för
flera år sedan.
Men svid är inte smärta så den känns fortfarande.
Tar massor av tvål och försöker fokusera på skavsåren och
dom där hysteriska marschallerna.
Och där sätter Compen in.
Och där tar jag mer tvål, det svider, nästan som ett bränn
men bara nästan.
Jag andas ut och sänker mig över päronsaften.
Ingen tid är oändlig.
”Färdig!”
Hojtar jag som ett pottbarn
Tar sista Compen och använder den lite som om den vore Bafucin.
”Ja, det var väl i sista minuten! Fan var du tar tid på dig!
Det är jävligt bråttom nu!
Gött!
Jag tar tid på mig!
Det känns så himla mäktigt!
Jag tog tid på mig.
Tänk all tid som jag bara har tagit idag.
Lagt beslag på tid som ingen kan få tillbaka.
Den tid som blev min.
Som inte slutar förrän jag bestämmer så.
Som inte börjar för än jag börjar.
Eller slutar.
Jag är som värsta superhjälten!
”Fatta vad folk betalar för att se sån här skit!
Ok! Dom kommer in. Du ligger stilla. Jävligt stilla! På
rygg. Du måste blunda. Sen klappar jag i händerna och då ställer du dig på alla
fyra, då öppnar jag med grejen och så fixar jag in kanske två-tre och dom andra
släpper jag bara i….”
”Vaddå två-tre? Vaddå dom andra? Vi kom överens om en.”
”Ja, nu blev det ju inte riktigt så!”
”Men vi kom bara överens om en. Det skulle bara vara en!”
”MEN NU ÄR DET INTE BARA EN! Sen klappar jag igen och då
kniper du utav bara helvete så inget far ut och så lägger du dig på ryggen och
så får du en över ansiktet. Ok?”
”Vad är det i?”
Jag stirrar ner i pölen.
”Det är såna där fiskar som käkar på fötter. På spa du vet.
Tänkte att det skulle vara skönt. Har du provat?”
”Nej. Har du?”
”Nej.”
Och så skrattar vi.
Det är ett trevligt skratt. Varmt och gemytligt.
Som vi två mot dom liksom.
”Fatta vad stålar du kommer att få för det här! Bara du
sköter det snyggt. Sköt det snyggt nu…”
Det är som att han är skärrad.
Far omkring och viftar med modisthänderna och flåsar med
plattnäsan.
”Ska det bara vara lysrören igång?”
Frågar jag.
”Ja, vaddå?”
”Nja, jag tänkte att vi kanske skulle tända några
marschaller…”
Vad är det med dessa gravljus som väcker sådan oerhörd
munterhet i mig?
”Dra ut den där flaskan du har i röven och lägg dig.”
”Ajaj Kapten!”
Svarar jag och glädjs åt att han inte har någon aning om att
stålar kvittar mig lika för att jag har stulit hans tid.
Kanske den sista tid han har kvar, vad vet jag…?
Vattnet är kallt.
Och salt.
Det känns i skavsåren.
Jag lägger mig ner i det kalla och saltet tränger in i
sprickorna i anus som redan är fulla med tvål.
Men tiden är ju aldrig oändlig och fiskarna är så många och
deras munnar är så många och dom blir alldeles ystra och många när jag sänker
mig ner i pölen.
Dom pussar och pussar och när jag lägger mig med särade ben
så känner jag hur dom sprattlar förbi min fitta och smeker den med sina fenor
dom kysser bort allt som svider i min stjärt.
Jag särar ännu mer på benen och sänker mina öron under ytan.
Det drar in en vind.
Det känns på näsan, på brösten och på mina vätskande tår.
Jag hör steg mot smul och grus och raspet av sköra
stolfällor.
Jag äger er nu.
Jag måste äga.
Tiden.
Som går.
Jag tror bestämt att den går.
Och plötsligt hör jag hand mot handflata.
En applåd.
En applåd för tidens gudinna och fjäll och fenor manar mig
upp på alla fyra.
Och plötsligt vill jag öppna.
Vill verkligen öppna allt.
Och jag känner instrumentet mot mitt stjärthål och jag kan
inte avgöra om metallen är varm eller kall.
Det enda jag känner är kittlingarna under mina fotvalv och
tiden som tickar i mitt bröst och långt, långt inne i min fitta.
Så kommer.
Så kommer fyllningen.
Den är hal och sval och stor och vrider och vänder sig.
Kränger sig.
Och sen ännu mera massa.
Sval massa.
Mera massa
Den trycker och pulserar.
Åtta armar lägger sig runt mina skinkor dom suger och
släpper och ringlar.
Mera massa.
Tung massa.
Över min svank.
Och jag svankar allt vad jag kan för att den ska kunna
trivas där.
Och armarna suger runt brösten, på brösten, runt nacken och
halsen och jag rör mig i takt med bultningarna.
Och jag får applåd!
Hand mot handflata som applåderar den oändliga strandens
gudinnas makt över det enorma havet.
Sluter alla hål.
Tiden som bultar i fittan och massan som stöter i stjärten,
läpparna som pressas ihop av koncentration.
Lägger mig på rygg igen och välkomnas åter av fiskarnas
nosar.
Nu ligger massan över mina bröst.
Åtta armar.
Långsamt dras ytterligare en klump ut ur mitt stjärthål och
bredes ut över mitt ansikte.
Den sista massan som är kvar där inne krumbuktar och dunkar
liksom lycklig över sin nyvunna plats.
Jag önskar så att det luktade päron och jag öppnar munnen
för att smaka på det som ligger över min mun.
Jag gapar riktigt ordentligt och känner dennes käkben mot
min tunga.
Som två små kukar.
Låter min tunga svepa allt hastigare över käkkukarna och
fiskarna nafsar vid mina armhålor och
det bränner till vid höften.
Vill känna småkukarna så långt bak i gommen som jag bara kan
och det bränner till på låret och vid midjan.
Vänder slött på huvudet och tittar under två av armarna.
Där ser jag dom klibbiga bränntrådarna.
Åtta knippen.
Det här kom vi inte överens om!
Det här var inte vad vi kom överens om!
Benen bränner inte mer.
Svider inte mer.
Benen är bortom smärta.
Det slår mig att man ska kissa på brännsåren för att lindra.
Så jag höjer mitt bäcken mot det låga taket och tömmer mig
allt vad jag kan.
Blåsan är tömd.
Tiden rinner ur fittan och den sista massan skjuts ut ur
stjärten.
Jag är gapande tom och smärtan fullständigt hudflänger mig.
Men jag känner.
Den.
Igen.
Och jag måste få låta.
Och jag måste plötsligt höra händer mot handflator.
En applåd.
En applåd för att jag känner.
Igen.
Och äger.
Er tid
Och för att jag är stranden vid havet.
För att jag måste ta en manet i varje hand och trycka dom mot
mitt ansikte och gapa sådär stort som om jag fortfarande sög på bläckfiskens
minimala käkbenskukar.
-->
