Värdet av en andra hand

Vad är det som händer med människor som jobbar i secondhand butiker?
Varför vill dom inte sälja?
Varför tittar dom så misstänksamt på mig?
Nej, jag ska inte snatta era 90-tals klänningar i syntetmatrial till överpriser.
Jag ska inte binda fast er bakom kassan & robba er på allsköns mögiga skor där både fot & nagelsvamp skapat riken, lagar & avancerade skattesystem. Ja, till & med kollonier...
Jag ska bara titta!
Kanske göra ett fynd. (Vilket jag starkt betvivlar...)
H&m klänningen som i butik kostade 149 sekiner, direkt från fabriken & barnarbetarnas flitiga små fingrar, har här i andrahandsbutiken stigit i pris till 279 sekiner. Nopporna får man på köpet!
Ja, men det är ju vintage.
Nej, det är det inte!
Det är fortfarande en halvdassig trikåklänning från H&m. Varken mer eller mindre.
& gud nåde dig om man med sin vänligaste lilla röst frågar vad klänningen i skylten kostar.
"Skylten! Man får ICKET röra skylten!"
Nej, därför frågar jag dig vad klänningen kostar.
"Den kostar massor med pengar. & sakerna vi skyltar med säljer vi bara en gång om året, en helgfri söndag mellan 05.17 & 05.33! Så det så!"
Ni säljer inte guld. Inte diamanter.
Inte historiska textiler vävda av kastrerade gossebarn till andalusiska jungfrur.
Ni säljer begagnade saker. Varken mer eller mindre.
Så låt mig titta. Låt mig botanisera.
Låt mig andas in doften av otvättat, gammal päls & mög.
Vem vet, kanska köper jag i slutändan 80tals morgonrocken med en difus fläck.
Men låt mig titta & ge mig ett bra pris!

Mormorskuddar, marmorkuddar, mamonkuddar

Det fanns för längelänge sedan en karamell som hette "Mormorskudde". Dom låg ofta i en skål & hade trots sin torra konsistens, klibbat ihop. Ett kemiskt mirakel. Antar att man som Mormorskudde, långliggande i skål, inte har något val: Man klibbar ihop! Jodå, än finns det safter i en liten kudde...
Smaken minns jag som.... Hmmmm... Socker...? Små stråk av uråldrig choklad framgrävd från tidig juraperiod... Jaja, nu var det inte smaken som var viktig i just dethär inlägget. Utan färgen! Blek,skir, marmorerad ickefärg. Lite grön. Lite rosa. Lite beige. Inte särskillt festlig alls.
En varm sommardag på spårvagnen stannar min blick på en, till åren kommen, kvinnas ben. (ca 87år... över 80 iallafall...) Hennes ben har samma kulör, samma struktur, som vår lilla godisbit. Trots dessa överhängande bevis så kan jag dock inte svära på att kvinnan ifråga var just mormor. Kanske en enkel farmor eller en "skuggetant"....
Min blick faller sedan på mina egna ben. Väl dolda under kjolar & klänningar. Drar upp fållen. Skådar vrist & ankel. Skådar färg, stuktur av just mormorskudde!! Börjar förvandlingen redan i trettioårs ålden? Om femtio år kommer jag att ligga i valftitt kärl. Ådrad som en marmorskiva. & klibba ihop mig med andra godsaker som kommer i min väg... Detta är alltså innan ättestupan.

Vem är det? & vad bygger hon därinne?

Bröder & Systrar i Sodom & Godmorgon!
(Visst sov jag till 12.57 idag)

Idag skriver jag på min statusuppdatering, på den berömda sidan facebook, att jag vill ha en fontän.
Jag vill vekligen ha det. Hela mitt liv har jag gillat fontäner. Varför? Ingen aning? När jag var liten, någon form av barn, så ritade jag mången fontän. Ville himlans gärna att min Moder Courage skulle skapa en fontän på keramikursen. Ja, det är klart hon gick på dejkurs. Mödrar tenderar göra det...
Det blev ingen.
Fontäner har ett läskigt rykte hängande över sig- Det är inte god smak!
Nu talar vi främst om innomhusfontänernas intåg i vår ängsliga inredningsestetik. Själv kan jag tycka att det enklaste av kinarestaurangsvattenfall har sin tjusning...
När jag gick i åttonde klass skrev jag en novell om en lesbisk kvinna som var livrädd för fontäner eftersom det enda hom såg var gigantiska penisar som ständigt ejakulerade & vars ända strävan var att befrukta himmlen... Efter detta nationalepos ansåg jag mig stå på toppen av min karriär som författare. Så jag slutade hastigt skriva. Lämnade litteraturen med flaggan i topp!
Nu i efterhand funderar jag på den lilla tjejen som skrev denna märkliga novell? Var det jag? Kände jag henne? Var är hon nu? Har hon börjat skriva igen? Varför var hon så konstig? Vad bygger hon därinne? What the hell is she building in there...?

Dagboksdysterheter

Bröder & Systrar i Sodom & Gomorra!

Välkommen in. Nej, du behöver inte ta av dig skorna, det var ändå så längesedan jag dammsög... Slå dig ner, ta en drink, let me entertain you... Jag har alltid haft ett mystiskt förhållande till dagböcker. Redan som någon form av barn, så blev vår relation knepig. Har ett minne av en dagbok som hade brun pärm med violetta, olinjerade sidor. När man är en liten människa så är det svårt att skriva rakt utan linjer. Det blev lite som att en full dvärg med hittepå språk hade varit framme & kluddat. Dagboken gick dessutom inte att låsa. Nästa dagbok inhandlades i Skellefteå. Det vackraste jag någonsin skådat. Inkädd i turkost kinatyg & med lackröda kanter. & håll i hatten, linjerade sidor! Eftersom denna skatt var det dyrbaraste jag kunnde tänka mig så ville jag liksom inte försöra den genom att skriva i den. Dess skönhet skulle vara orörd & beständig... Min goda Moder Courage som hade betalat kalaset upplyste mig på klingande norrländska " Nu jävlar skriver du! Annars har vi ju kastat pengarna i sjön!" Att kasta pengar i sjön är både en sorg & en dödsynd enligt Modren. Så jag skrev. Med darrande blyertspenna skrev jag varje dag "vi har stigit up." Det var ungrefär det enda som hände i livet på ett par år.
Sedan är barndomen över.
Nästa seriösa dagboksförsök görs på gymnasienivå. Det är då jag gör det fatala misstaget att i min dagbok börja ljuga! Av ren skam inför min egen dömande blick lägger jag hastigt ner projektet. Denna lögnaktiga slinka återkommer genom livet när jag ska "skriva av mig". Nu är hon här! I en datamaskin nära dig! Så stanna kvar vettja. Jag handlar frukost imorgon. Du ska få sova i dom alla mest nymanglade av mina lakan...